Farmor härskade över ett stort hushåll med barn och barnbarn samt farfars alla båtbyggare som utspisades i hennes kök. Vi barn ansågs av farfar vara mest ivägen, i vägen för gubbarna som byggde dåtidens absolut finaste segelbåtar på hans varv. Bland dessa fanns John som med sin skarpslipade yxa kunde forma ett stycke mahogny till den vackraste segelbåt.
Hela varvet, ja hela området vid varvet doftade gott av olika träslag, ek, furu, mahogny teak. I en lång låda på varvets ena kortvägg kokades brädor i ånga så att de blev smidiga och böjbara för att formas till bord i skrovets sidor.
Liksom barnen i Bullerbyn var vi barns dagliga uppgift att gå till affären och handla. Vi åkte därför färjan över till Sundsandvik och hade att promenera med kassar, korgar och mjölkkannor ett par kilometer till butiken. Något som kanske inte alltid ansågs vara lustfyllt av oss barn, även om vi varje gång vi kom hem fick gräddbullar från faster Nancys kiosk som ersättning. Hmm de var lite gamla och därmed sega, men samtidigt älskade av oss barn.
Efter en tids dagligt promenerande med våra kannor o krogar insåg vi att vi kunde segla till affären. En Jolle med ett simpelt gaffelsegel blev vårt fortskaffningsmedel. Ja vi fick jobba hårt de första gångerna för att få Jollen till affären och hem igen men allt eftersom blev vi allt duktigare seglare.
En dag, en av dessa somrar fick farfar nog av oss barn. I synnerhet min kusin Klas och jag. Vi fick därför i uppdrag att segla en av de nytillverkade båtarna till Stenungsund. En seglats som minskade barnaskaran temporärt med 2 odågor. Vår första långsegling gick så bra att den följdes av flera. Den längsta slutade i Travemunde med tre barn stårende framför en uniformerad hamnkapten stammande på svenska och lite obegriplig engelska vem vi var och vad vi gjorde i hamnen. (vi blev senare hemskickade med tåg).
I mitten av detta glada 60-tal började min far bygga båtar på heltid. Tidigare hade han byggt en kabinbåt med Volvo motor döpt till "Elvira" samt några Nordiska Folkbåtar i en hyrd länga på Torslanda. Nu befann han sig vara varvsägare på Öckerö.
Att det blev farfar som ritade pappas nya båtar var självklart. Med all den kunskap han besatt och visat genom de olika Vindö båtarna var det naturligt att han låg bakom pappas nya båt som kallades Amigo 23.
För egen del hade seglandet avstannat och ersatts av coolare, snabbare båtar med stora motorer. En klinkbyggd passbåt med en Mercury 50a, ersattes av en extrem Cresent Avanti, senare av en Marieholm Concord. Slutligen fylldes tanken på en Boghammar Tornado. Denna offshore racer slukade bensin på ett oanat sätt med sina dubbla 6-cylindriga Volvomotorer. Snabb var den dock med en toppfart långt över 40 knop. Med i leken fanns också en Smuggler som kördes ett antal gånger mellan Smygehuk och Travemunde.
Trist nog blev det inte allt för många turer med denna båt då plånboken sinade lika snabbt som bensinen i båtens tankar.
Seglandet hamnade åter överst på listan. I ett försök att överlista den Svenska försvarsmakten värvade jag mig i flottan. Min tanke var att på det viset tjäna pengar på att göra lumpen, något som jag senare erfor var en chimär. Allt nog vid ett besök på dansrestaurangen Rondo i Göteborg kom jag i samspråk med en kille i baren. Denne berättade att han nästa vecka skulle inställa sig i Karlskrona. Vi kom snabbt underfund med att vi skulle till samma ställe, med till synes samma avsikt. Snart var beslutet klart att vi därför skulle segla till Karlskrona.
En dryg vecka senare stävade en Amigo 23a in i Karlskrona hamn och lade till vid kajen. Vi var nu flottister eller till och med befälselever. 18 månader senare var mitt liv som flottist över, jag hade uniform med streckar på armen och en skärmmössa samt ytterligare en erfarenhet för livet.
Båtdrömmen fanns kvar och ett par mindre motorbåtar dök upp och försvann framtill för ett par år sedan då en gammal kabinbåt inte helt olika "Elvira" inköptes på rot. Denna skulle renoveras, men kom aldrig så långt innan den såldes till förmån för en engelskbyggd minihavskryssare på ca 20ft.
Nu skulle det seglas var min tanke men först skulle en helt ny inredning skapas i det helt tömda skrovet. Nära två år passerade och bygget tog sin form för at bli färdigt. Innan sjösättning han dock en motorbåt ta plats bredvid segelbåten. Dessutom dök en Amigo 23 upp på Blocket till försäljning. Efter en smula diskussion med säljaren stod det klar, min egen båt skulle säljas och jag skulle bli ägare till denna Amigo båt.
Detta ägde rum under hösten 2008 och i vinter har jag ägnat mig åt planering av allt som ska göras med nya båten fram till den dag då vi slutgiltigt tar över henne.
Ännu ligger hon skyddad av ett presseningstält ute på Värmdö, men nedräkningen har börjat. Vilken dag som helst skall vi måla skrovet på henne för att sedan vänta in sjösättningsdagen den 10-de maj. Då är avsikten att hon för motor skall köras till Rålambshovs båtklubb där hon under en månad skall ligga och färdigställas för sommarens seglatser. När denna månad är till ända skall hon så seglas till sin egentliga hemmahamn i Östhammar. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar